FINO 2017

Jag cyklade under vargtimmarna i mörker och motvind mot Umeå flygplats fylld av förväntan och förhoppningar. Jag skulle fara till FINO, nordiskt IFMSA-möte i Malmö, och mitt genombrott på IFMSAs internationella scen. Jag hoppades på att få intensiva, inspirerande dagar under vilka jag skulle få lära mig mer om temat migration och hälsa och få knyta nya vänskapsband med roliga människor från hela Norden. Så här i efterhand kan jag förnöjt konstatera att FINO levde upp till alla förväntningar med råge.

Jag landade tillsammans med min vän (tillika lokalordförande i Norr) Rebecca i ett kallt, rått och regnigt Malmö. Vi tog oss snabbt in till helgens boende i centrala stan. Vi bodde på STF Malmö, ett fräscht vandrarhem med faktiska sängar, fungerande duschar och kanske viktigast snabbt wifi. Jag hamnade i ett härligt grabbrum tillsammans med två sportiga isländare och en stilren dansk i svart polo. De skulle under helgen lära mig mycket om vilt skilda saker om sina länder. Exempelvis hur mycket isländare älskar glass och lakrits eller de generösa bistånden som finns för ungdomsorganisationer i Danmark. I samband med registrering fick vi festliga goodiebags i form av snygga tygkassar med FINO 2017s logga; kassarna innehöll bland annat klistermärken från QX, drycker från Oatly och sprutformade pennor från Lunds Universitet. Minst lika festligt som goodiebags var alla de måltider som Oskar och hans duktiga team bjöd oss hungriga delegater på. Det var dels IFMSA-klassiker som tacos och lasagne, Malmös berömda falafel och kanske mest imponerade vegansk renskav med ugnsrostad klyftpotatis. All mat var vegansk och/eller vegetarisk vilket förvånade och imponerade på våra generellt köttglada finska och isländska besökare. Flera av dem frågade om recept och lovade att tänka på miljö och försöka ta upp trenden på hemmaplan.

Temat för FINO 2017 var migration och hälsa (och kopplingen dem emellan). Ett viktigt och högaktuellt ämne i vår samtid. Hana Awil berättade i introduktionsföreläsningen att 65 miljoner människor i världen just nu är fördrivna från sina hem. De flyr för att undkomma krig, konflikt, våld och brott mot de mänskliga rättigheterna. Många kommer från Syrien, Afghanistan och Sydsudan, och väldigt få lyckas ta sig till Europa; de flesta befinner sig i Turkiet, Pakistan, Libanon, i grannländer eller andra delar av hemlandet. Många av dem kommer att dö innan året är slut. Bakom statistiken, storpolitiken och strukturerna finns individen. Människor med drömmar, hopp, glädje, sorg, smärta och samma mänskliga rättigheter som du och jag. Flera av FINOs föreläsare som Sanna Vestin och Anne Sjögren var noga med att påtala detta. De återgav skildringar av livsöden för personer de träffat genom sina verksamheter. Sanna berättade bland annat om en man som på grund av sin sexualitet flytt från sitt hemland till Sverige. Väl här mötte han ett byråkratiskt och oförstående system. Hans avsaknad av adekvata dokument misstänkliggjordes. De hade skadats, försvunnit, stulits eller konfiskerats under det långa flykten. Handläggarna ifrågasatte varför han ändrade, tog bort och lade till information vid olika intervjutillfällen, oförstående för att detta är vanligt hos personer som lider av PTSD. När han försökte att ta sitt liv genom att tända eld på sig själv och sitt rum så dömdes han för anlagd mordbrand och sattes i fängelse i väntan på att avisas. I fängelset valde han att senare avsluta sitt liv. Likt hur vi som barn frågat våra far- och morföräldrar om kände till och förstod nazisternas illdåd, eller hur vi frågat våra föräldrar om varför det inte gjordes mer för att förhindra folkmord i Jugoslavien och Rwanda så tror jag personligen att våra barn och barnbarn kommer fråga oss om den nuvarande flyktingkrisen. Om vi visste. Om vi förstod. Vad vi gjorde.

Några som valt att agera för att hjälpa och förbättra flyktingars situation är den norska studentorganisationen MedHum (Medisinstudentenes Humanitæraksjon). Varannat år väljer organisationen ett humanitärt projekt att samarbeta med. För 2018 har de valt att jobba med UNICEFs projekt Makani i Jordanien. Makani är ett projekt för att säkerställa utsatta barns (majoriteten flyktingar från krigsdrabbade Syrien) psykosociala hälsa och rättigheter i Jordanien. Detta görs genom inrättande av centra där barn får hälsovård, utbildning och fridtidsaktiviteter såsom sport, musik och teater. Några av de som arbetar i Makani är flyktingar från Syrien som genom verksamheten får vård, rutiner och mening i en annars mycket kämpig vardag. Norska MedHums roll i detta är dels att se över projektet men framförallt att agera finansiär. Att genom PR och olika events över hela Norge hitta de slantar som ska betala för böcker, bandage och bollar. Bara under 2018 hopppas de samla in två och en halv miljon norska kronor, ett minst sagt ambitiöst och viktigt projekt.

Även om FINO var fyllt av intressanta föreläsningar och workshops så är det jag framförallt tar med mig människorna. Lycklig är den som får omges av så många charmiga, roliga, kompetenta, empatiska och drivna personer. Under måltiderna och mellan föreläsningar har jag haft spännande samtal om högt och lågt. Alltifrån kriget i Syrien och psykisk ohälsa i Tammerfors till Hafþórs (The Mountain i Game of Thrones), tatueringar och norsk damfotboll. Jag har brölat över bärs och vitlöksnaan på en skum indisk bar. Jag har debatterat mot danskar om varför falafeln i Malmö är bäst. Jag har diskuterat hur IFMSA hållbart och säkert ska skicka ut medlemmar för att hjälpa till med vård i andra länder. Bland det mest roliga sociala var helgens Great Gatsby party då vi hade livemusik, sjöng till Lordi och Loreen, bevittnade nakna finnar och dansade till gryningen. Lite extra trevligt var att få dela alla dessa upplevelser med Louise som läser T1 i Lund och som aldrig tidigare varit aktiv i varesig IFMSA eller i något projekt. Det är gott att se att IFMSA är en förening som förstår värdet av att bjuda in nya medlemmar även i events fyllda med folk med tunga namn och många titlar.

Sammantaget så är jag oerhört tacksam över att jag fått åka till FINO 2017 och över privilegiet att träffa så många spännande och roliga människor! Jag återvänder till Umeå taggad och inspirerad för att ta mig an nya projekt, glad och lycklig på livet och full av den energi som behövs för att cykla sig igenom den norrländska vargavintern.

Isak Östlund