FINO Köpenhamn 2018

FINO är IFMSAs nordiska möte. För att vara ett IFMSA-möte är det ganska litet – bara runt femtio deltagare. Därför är det ett ganska bra möte att göra sin internationella debut på. Det är avslappnat, mer mysigt än kaotiskt. Till skillnad från på ett NH hinner man prata med alla, och det är helt klart mindre förvirrande än ett GA.

 Jag har varit på två internationella möten innan, ett FINO och ett GA. Därför kände jag att jag hade ganska bra koll på vad som väntade. Mycket nya människor, ett tight schema, intressanta samtal – och extremt lite sömn. Jag har haft väldigt roligt på båda mina tidigare möten, så jag tog tåget över Öresundsbron med skyhöga förväntningar. Någonstans i bakhuvudet hörde jag mina mer pessimistiska kompisar mässa du kommer bli besviken, du kommer bli besviken – men icke! IMCC, vår danska systerförening, levererade ett helt fantastiskt möte, och FINO 2018 var till och med bättre än vad jag vågat hoppas på.

 Temat för årets FINO var FNs sjuttonde Sustainable Development Goal, Partnerships for the Goals. SDG17 handlar om hur samarbete på olika nivåer är en förutsättning för att vi ska kunna nå resterande sexton mål. Samarbetestemat genomsyrade allt under helgen – föreläsningar, fester och workshops. Extra roligt tyckte jag det var att IMCC lagt fokus på samarbete inte bara inom vårdsektorn, utan även med andra discipliner. Till exempel kom Andreas Rasche från Copenhagen Business School för att prata om hur man kan samarbeta med den privata sektorn utan att tappa sin trovärdighet som NGO, och killen som faciliterade mina workshops pluggade statsvetenskap och höll på med politik snarare än medicin.

 På internationella möten delas deltagarna oftast upp i grupper baserat på vilken arbetsgrupp man är aktiv i. LIVH-människor deltar i SCORP-sessions, och om man bortser från enstaka joint sessions träffar man inte folket i de andra arbetsgrupperna så mycket. IMCC hade valt att helt strunta i arbetsgruppsindelningen, och istället fick man välja en linje att följa. Linjerna som fanns var Campaigns, Events och International Partnerships. Alla workshops man deltog i var kopplade till den linje man valt, och nivån blev successivt högre under helgen. Jag valde att delta i Campaigns. Våra första sessions handlade om kampanjarbetes grunder, och innehöll ganska mycket teori. Vi fick med oss massor av verktyg som vi sen kunde använda under efterföljande sessions då vår uppgift var att i smågrupper själva utforma en kampanj. Våra facilitators var både duktiga och krävande – jag tror aldrig att jag varit mer stressad eller pressad under ett IFMSA-möte, men så har jag å andra sidan aldrig lärt mig mer heller. Jag känner mig definitivt bättre rustad att bedriva påverkansarbete nu än vad jag gjorde innan FINO.

 Vi bodde mitt i Köpenhamn, tio minuter från Hovedbanegården, och om man bortser från den något oklara lunchen (danskt rågbröd med kokt potatis och en uppsjö av olika röror) som upprepades varje dag hade IMCC tänkt på precis allt. Lokalerna var jättefina, det sociala programmet var toppen och viktigast av allt – kaffet flödade. Visserligen alldeles för svagt till att börja med, men efter rådigt ingripande av den svenska delegationen blev koffeinhalten tillfredställande hög redan under mötets andra dag. Kaffet behövdes – sömn är en bristvara på IFMSA-möten. Jag tycker alltid att sömnen är en svår balansgång när jag är iväg. För att få ut så mycket som möjligt av föreläsningar och sessions måste man försöka klämma in åtminstone några timmars sömn, men det innebär ju några timmar mindre tillsammans med alla balla nya vänner man lär känna. Med risk för att låta väldigt klyschig så är det ju ofta just människorna man träffar som gör IFMSA-möten så inspirerande och roliga. Föreläsningar i all ära – ofta är det precis lika givande att bolla idéer och erfarenheter klockan tre på natten när man egentligen borde sova. Jag förstår egentligen inte hur IFMSA-möten går ihop. Man sover ingenting och är konstant dödstrött, men ändå kommer man alltid hem med dubbelt så mycket energi som man åkte iväg med.

 FINO 2018 var mitt bästa IFMSA-möte hittills, och jag är oerhört tacksam över att jag fick lov att åka ännu en gång. Extra glad är jag att jag fick dela helgen med resten av det svenska gänget. ”Den bästa delegationen någonsin” låter kanske överdrivet, men det kommer från en källa med långt större internationell erfarenhet än vad jag har. Jag kan inte annat än att instämma. Bästa mötet, bästa delegationen. Islänningarna har en hel del att leva upp till när de arrangerar FINO 2019!

Märta Jönsson