Adam är sjuksköterskestudent, extern samordnare för Kärleksakuten i Göteborg och en volontär för föreningen Tilia som jobbar för ungas psykiska hälsa.
Jag älskar bubblor. För mig är NH en bubbla, ett sällsamt tillfälle där man kan släppa sin vardag och glida in i en isolerad värld med annorlunda premisser och sociala möjligheter. Att få ett avbrott i sina rutiner och glida in i en ny kontext med nya människor och nya perspektiv. Det var något som jag själv verkligen behövde i det annalkande höstmörkret.
Men till denna NH kom jag också med ett uppdrag. Att utifrån min erfarenhet i föreningen Tilia och mina egna upplevelser hålla en workshop om bemötande av psykisk ohälsa i vården. Jag hade sedan innan lite förkunskaper, men tog mig också tid att samla ny data. Jag tog del av statistik och artiklar som visade på att läkarstudenter generellt har högre prevalens av psykisk ohälsa än andra studenter. Det kändes som att detta perspektiv var viktigt att ta upp.
Väl vid workshopen hade jag en publik på ungefär 30 läkarstudenter. Jag gick igenom psykisk ohälsa, olika nyckelbegrepp, statistik, samt risk- och skyddsfaktorer. Sedan ville jag att publiken skulle använda sig av dessa begrepp och verktyg för att i bikupor diskutera bidragande orsaker till läkarstudenters höga prevalens av psykisk ohälsa. Med deras insikt och lite av mina förkunskaper kom vi fram till några stycken.
Många läkarstudenter är högpresterande människor som kommer från högpresterande miljöer. Högpresterande människor sätter oftast en stor del av sitt eget värde i sin prestation. De tenderar att ha högt självförtroende och låg självkänsla, vilket gör att man måste bevisa sitt värde för sig själv och andra genom att prestera högt hela tiden. Sedan förstärks detta genom att flera högpresterande människor i en och samma klass skapar situationer där man triggar varandra. Detta leder till att man har en enorm press att konstant prestera, och att en underkänd tenta kan ses som ett extremt stort nederlag.
Vi tog också upp att ens självbild som läkare kunde innefatta så mycket mer än endast studierna och jobbet. Det innefattar också krav på ens fritid och vilken person man ska eftersträva att vara – en form av perfektionism. Du ska bl.a vara engagerad i föreningar, äta nyttigt, vara en förebild, vara allmänbildad, vara snygg och ha intressanta intressen.
Jag frågade sedan om någonting som jag själv har upplevt och tror existerar i läkarkåren, nämligen att där finns en utbredd machokultur. Detta manifesteras i att det inte är okej att klaga över sin arbets- eller studiesituation, eller att visa sig sårbar överhuvudtaget. Jag upplever att det inom vården är dygdigt och eftersträvansvärt att jobba “ihjäl sig”. Jag hör ofta skrytsamma kommentarer förklädda i ödmjukhet såsom “Ne, jag har inte hunnit käka lunch under hela veckan. Men det är så läkarlivet är.” Man ska offra sin egen hälsa för studier, föreningar eller jobbet, det är vad som underförstått förväntas av en.
I slutet så knöt jag an vad vi hade diskuterat till bemötande i vården. Hur ska man som läkare kunna bemöta en person som lider av psykisk ohälsa, och som knappt kommer upp ur sängen med sympati, om läkaren i fråga inte har rannsakat sig själv, visat sårbarhet, och sökt stöd och tröst hos andra. Jag tror det är en av grundstenarna för att kunna förbättra bemötandet av människor med psykisk ohälsa, och kunna skapa vårdande relationer med dessa patienter. Jag kompletterade detta med lite råd kring hur man bör stödja och lyssna på någon som delar sitt inre och pratar om sin psykiska ohälsa. Att bemöta en person som söker vård för psykisk ohälsa med respekt, sympati, förståelse, och samtidigt aktivt lyssna kommer leda till en vårdande relation med bättre datainsamling och i slutändan en mer effektiv behandling. Detta är jag övertygad om. Vi kan inte fortsätta på samma spår, där t.ex ungdomar som redan har tappat förtroendet för vuxenvärlden kommer in i vården och helt tappar hoppet om att någonsin bli förstådda eller hjälpta. Inga piller kan ensamma hjälpa den negativa trenden kring psykisk ohälsa om inte vi i vården ändrar vår attityd och vårt bemötande i dessa fall.
Resten av helgen var magisk. Alla i Linköping hade gjort ett grymt jobb med att organisera boende, goda måltider och sittning. Man blev riktigt ompysslad mellan grymma föreläsningar, workshops och möten. När man till sist lämnar Linköping och bubblan blir man lite tom. Det som nyss gav så mycket mening och energi finns inte längre kvar. Man blir lite NH-bakis. Men det är lugnt, då jag kan blicka tillbaka och inse vilken underbar helg det har varit och vilka fantastiska människor jag har träffat. Men för mig personligen var det mest betydelsefulla att få prata om min hjärtefråga, nå ut till människor och känna att det gjorde skillnad. Att få höra om det nya IFMSA-projektet om psykisk ohälsa och att så många fler än jag brann för detta område och vill jobba för att göra skillnad. I slutändan är det vad IFMSA handlar och bör handla om. Att känna en styrka och kraft i varandra och tillsammans bidra till en positiv förändring. Tack alla involverade för en underbar helg och hoppas vi ses på nästa NH i Uppsala 2017.
/ Adam