“Från Muscat till Ecuador till Ióannina- och jag som bara ville boka en biljett” AM25

IFMSA:s världsmöte brukar vara augustis självklara höjdpunkt. Men i år var det nära att aldrig hända. När jag i juni ansökte till delegationen var planen att vi skulle till Muscat i Oman. Fyra veckor före mötet plingar DN om att USA bombat Iran. UD hissar rött. Oman ställs in. Panik.

Sedan vänder allt. Plötsligt snackas det om Ecuador. Whatsapp-grupperna fylls av delegater som jämför priser på interkontinentala flyg. Tre dagar senare: nytt besked. Grekland. Ioánnina. Från Mellanöstern till tropiskt Sydamerika till medelhavsidyll i norra Grekland – vi bokade flygen. Vissa för tredje gången.

Resan dit blev händelserik. Jag spenderade en natt i Thessaloniki och checkade för första gången in på ett hotell jag bokat själv. Mannen i receptionen tittade på mitt legg och frågade om jag hette “Lucasita”. Mitt namn är Luca. Men min mamma heter Sita. Och på något sätt hade hennes namn följt med i bokningen. “Ja”, svarade jag utan att blinka. Det kändes helt rimligt – jag är ju fortfarande den som ringer mamma när jag ska koka ris.

Vid 23 samma kväll satt jag på restaurang, nöjd över min nya medelhavsdygnsrytm, när telefonen ringde. “Lucasita står här i receptionen och vill checka in i sitt rum – vem är du egentligen?”. Jag skrattade åt min egen naivitet, han var mindre road. Tio minuter senare står jag där, och mycket riktigt finns en Lucasita – den riktiga – i receptionen. Det visar sig att jag hade bokat samma datum, men i september. Det blev dyrt. Mamma älskade historien. Jag älskade att hon älskade den.

Dagen efter mötte jag upp med Sofia och vi bestämde oss för att promenera med våra resväskor till busscentralen istället för att ta en Uber. Då lärde vi oss att Thessalonikis trottoarer inte är skapade för promenader med väskor – de är byggda för mopeder. Vi tog bussen till Ioánnina med skavsår.

Och väl där? En global smältdegel. Över hundra länder representerade, diskussioner som spänner från politik till personliga livsöden – allt i samma mening. Dagarna: långa fullmäktigemöten. Kvällarna: ännu längre utekvällar. Resultat: exakt noll sömn. Men desto fler nya vänner och historier.

När det kommer till världsmöten med IFMSA måste man acceptera det oundvikliga: du kommer alltid vara sen. Inte för att du slarvar, utan för att dagarna är så överfulla. Workshop om folkhälsa, möte med din delegation, plenum, lunch som blir till poolhäng med någon från Luxemburg, vidare till fullmäktige, middag, barer – och sedan några timmars sömn innan allt börjar om. Schemat spricker alltid, men det gör inget.

Och när man åker hem är alla sjuka. Det hör till. Men det är värt det, just för att det inte går att uppleva någon annanstans. På dagen driver man igenom resolutioner om folkhälsa, på natten står man på ett berg i Grekland och dansar med latinamerikaner när solen går upp. Den kontrasten finns ingen annanstans – och därför hostar alla med ett leende på läpparna på flyget hem. Man vet, redan där i gryningen, att det är ett minne som kommer leva vidare hela livet.

Det är just detta som gör mig allra stoltast över mitt engagemang i IFMSA: att alla våra medlemmar får möjligheten att representera Sverige på världsmöten och själva uppleva den här unika kombinationen av politik, passion och eufori.

Från Muscat till Ecuador till Ioánnina – och jag som bara ville boka en biljett. Världens mest kaotiska men oförglömliga mötesresa – hurra!

Nästa världsmöte hålls i Köpenhamn, säger de. Jag packar mitt pass.

Luca Jern